"man é ju som man é, när man inte blev som man skulle"
Citat från min gamle gammelmormor.
Precis hemkommen från min gammelmormors begravning. Den var fin, men jobbig. Det var första gången jag var på en begravning där graven skulle gravsättas. De andra har krimerats. Men Margit ville ligga i samma grav som hennes två föredetta män. Begravningen var väldigt vacker iallafall, med massvis av fina blommor. Efteråt samlades släkt och vänner och åt god mat tillsammans. Det var trevligt att träffa släktingar, men det hade varit ännu trevligare att göra det under någon annan tillställning än en begravning. Min mormors kusins barn hade klippt ihop en liten film från en intervju hon gjorde med Margit för fem årsedan, som hon visade för alla. Trotts sina då 92 år, och påbörjan till att bli smått senil, så var Margit både klok och rolig. Citatet i rubriken hade hon klämt ur sig under intervjun och alla föll i skratt.
Nu har jag lite dåligt samvete, precis som jag har fått efter varje begravning jag varit på. Jag vet inte varför, men under varje begravning så kämpar jag med att hålla inne tårarna. Jag låter dom aldrig bara rinna, utan försöker låta bli så gott det går. Givetvis går det inte att hålla inne tårarna helt och hållet. Det gör det inte. Speciellt inte då jag hör hur syster, mormor och andra i kyrkan gråter och sorglig musik spelas. Men jag tycker det är jobbigt att folk ser mig gråta helt enkelt. Det känns så jävla blottande på något sett, då jag inte är den typen som öppet visar känslor. Detta gör alltså att jag måste tänka på annat. Gör jag inte det, så flödar det. Det kan vara kakor, jobbet, inredning, allt möjligt! Detta i sin tur leder till att jag inte är fullt närvarande i kyrkan. I huvudet. Det ger mig dåligt samtvete, det gör det. Och jag ber alltid om förlåtelse när jag lägger blomman på graven. Och jag säger alltid åt mig själv att skärpa mig till nästa gång. Men det är uppenbarligen inte så lätt.
Nu hoppas jag det dröjer ytterligare några år innan nästa kommer.
Precis hemkommen från min gammelmormors begravning. Den var fin, men jobbig. Det var första gången jag var på en begravning där graven skulle gravsättas. De andra har krimerats. Men Margit ville ligga i samma grav som hennes två föredetta män. Begravningen var väldigt vacker iallafall, med massvis av fina blommor. Efteråt samlades släkt och vänner och åt god mat tillsammans. Det var trevligt att träffa släktingar, men det hade varit ännu trevligare att göra det under någon annan tillställning än en begravning. Min mormors kusins barn hade klippt ihop en liten film från en intervju hon gjorde med Margit för fem årsedan, som hon visade för alla. Trotts sina då 92 år, och påbörjan till att bli smått senil, så var Margit både klok och rolig. Citatet i rubriken hade hon klämt ur sig under intervjun och alla föll i skratt.
Nu har jag lite dåligt samvete, precis som jag har fått efter varje begravning jag varit på. Jag vet inte varför, men under varje begravning så kämpar jag med att hålla inne tårarna. Jag låter dom aldrig bara rinna, utan försöker låta bli så gott det går. Givetvis går det inte att hålla inne tårarna helt och hållet. Det gör det inte. Speciellt inte då jag hör hur syster, mormor och andra i kyrkan gråter och sorglig musik spelas. Men jag tycker det är jobbigt att folk ser mig gråta helt enkelt. Det känns så jävla blottande på något sett, då jag inte är den typen som öppet visar känslor. Detta gör alltså att jag måste tänka på annat. Gör jag inte det, så flödar det. Det kan vara kakor, jobbet, inredning, allt möjligt! Detta i sin tur leder till att jag inte är fullt närvarande i kyrkan. I huvudet. Det ger mig dåligt samtvete, det gör det. Och jag ber alltid om förlåtelse när jag lägger blomman på graven. Och jag säger alltid åt mig själv att skärpa mig till nästa gång. Men det är uppenbarligen inte så lätt.
Nu hoppas jag det dröjer ytterligare några år innan nästa kommer.
Kommentarer
Trackback
