Unoconcet

I tisdagskväll efter jobbet åkte jag hem till min gode vän Andrea för att stanna över natten. Efter lite käk och småprat kläckte hon den geniala idén om att faktiskt ta upp det vi tidigare pratat om, nämligen att starta en frigrupp vid namn "amatöraktörerna" (klockrent namn om jag får säga det själv). Men inte att starta en frigrupp med andra, utan att faktiskt göra en, bara hon och jag. Givetvis var jag väldigt på den idén. Så i cirka fem timmar spånade vi på idéer, och började till och med skriva lite på ett manus. 

Det kommer bli klockrent kan jag säga. 

Sen på något vis kom vi in på sjuka barnprogram som gett en mén för livet. Jag talar givetvis om "Ika i rutan"!

KOMMER NI IHÅG DET PROGRAMMET?

Fy fan alltså. Jag var så sjukt rädd för det programmet. Men jag tittade ibland, och mina minnesbilder ger mig hjärtklapp. Jag mår seriöst dåligt bara jag tänker på den jävla kvinnan och det barnprogrammet. Jag undrar fanimej om inte jag är räddare för det idag, än var jag var när jag faktiskt tittade på det som liten.

Det måste jag vara. För Andrea envisades med att sätta på ett youtubeklipp, och jag blev seriöst rädd på riktigt. Vågade knappt titta!  Är det inte sjukt, att må så dåligt över något man tittat på som liten?
 
Och just i det klippet hoppar Andreas kattjävel upp i stolen bakom mig. Jag hade också skrattat så jag grät om jag sett min min samtidigt som jag skriker och nästan trillar av stolen av rädsla. Det hade jag minsann.

Ika kan jämföras med skräckfilme-rädslan. Helt klart.