Unoconcet

Det var så hemskt igår.

Jag skulle åka till jobbet och i väntan på vagnen så var det en tjej där samtidigt, kanske i tolvårsåldern, som satt i rullstol. Hela situationen i väntan på min vagn blev smått jobbig faktiskt.

Jag såg hur jobbigt hon tyckte att det var. Inte bara det att rulla rullstolen, utan främst för att folk verkligen tittade på henne. Iaktog henne. Vad hon gjorde, hur hon gjorde det. Och jag blev faktiskt förvånad, och nästan rädd, när jag såg på folket runt omkring. Alla tittade på henne. Jag blev så jävla förbannad! Vuxna människor som står och stirrar som om hon vore ett jävla rådjur som hamnat i trafiken. Det är ju inte klokt! Även om det inte tillhör min vardag att se en tolvåring sitta i rullstol, skulle jag aldrig få för mig att stirra på henne. Inte bara jag, utan alla som var där (och alla andra som hamnar i en sådan situation) borde förstå att det bara gör situationen för personen i fråga, så himla mycket värre. Jag tyckte det var så fruktansvärt hemskt.

Tänk att vara tolv år och alltid bli sedd som ett offer i andras ögon. "Stackarn, så ung och sitta i rullstol", "Ojdå, hur ska hon klara att ta sig upp för den där trottoarkanten". Det måste vara skitjobbigt. Och även fast jag vet att jag själv tänker likadant som jag inte hade velat att folk gjorde mot mig, så gör jag det tillviss del. Jag tyckte synd om henne, givetvis. För det är det. Det kan inte vara lätt att sitta i rullstol. Men jag tyckte mer synd om henne över att hon blev så uppmärksammad av alla. Varför är det så jävla svårt för människor att låta ovanliga saker passera obemärkt?

Jag ville att hon skulle förstå att det var lungt. Att hon är okej och precis lika bra, trotts att hon sitter i rullstol. Men det är så jävla svårt att få fram det. Speciellt som ung och frisk tonåring som jag, som inte har en jävla aning om hur det är att vara i hennes situation. Jag ville le mot henne, visa att jag inte dömmer henne, men var rädd för att leendet skulle misstolkas. Att det skulle ses som ett hån, och inte som ett vänligt leende. Och igår skulle jag bara bli en i mängden. Ännu en som tittade. Därför lät jag bli, och bytte ut leendet mot ett höjt ögonbryn till alla idioter omkring som inte verkade ha en tv hemma..

Ibland är jag så tacksam över att jag lyckades få en hyffsat bra och hanterbar ungdom. Även om jag var väldigt missförstådd i mina unga år, så har det inte varit några bekymmer för mig. Det måste vara ett helvete att vara ung, och vara annorlunda. Som den här tjejen. Ett rent jävla helvete med tanke på hur sviniga ungdomar kan vara. Men inte fan är vuxna så jävla mycket bättre. Det har jag nu fått bevisat..