Unoconcet

Gårdagskvällen var en kväll över min förväntan måste jag säga. Det var inte alls så som jag föreställde mig en allumfest. Det var jätte trevligt faktiskt. Maten var väll lite sådär, men underhållningen var skitbra. Om man bortser från tönten Ola från Idol som var där och sjöng. Kvinnorna blev ju lite smått galna och dansade och hade sig. Klipp dig för fan, var det enda jag tänkte på medan han stod och tog sig själv på bröstet. Herregud... Nåja, det blev en och annan öl och vi dansade och grejer. Det var otroligt kul att se centrumcheferna och folk man aldrig kunnat föreställa sig, dansa och vara berusade. Ja, trevligt som sagt.

Men jag hade ju fullständigt glömt av att det var tisdag. Det vill säga, mina bussar slutade gå in till stan vid tolvtiden. Men på Allum frågade jag en busschaufför om han körde till stan, vilket han inte gjorde. Men han körde mig till nisse, ej i trafik! Hur snällt är inte det? Vilket guldkorn alltså!

Det är sånt jag älskar. Sådana människor. Som gör små saker som kan få en att bli så jävla glad. Så jävla tacksam.

Det slog mig för ett tagsedan. Vad det är som gör mig lycklig. Det är inte en massa materiella ting, pengar, nya kläder, plåtburkar, etc. Det gör mig visserligen glad, det ska jag inte förneka. Men det som får mig att bli glad på riktigt, det är gester, ord. Små saker. Kvinnan i matbutiken vid mig som sa till mig att jag var vacker, helt utan vidare. Busschauffören jag nämnde ovan. Malin som gjorde mig en header, utan att jag bett om det. Snälla ord från någon man tycker om. När favoritlåten kommer på radion, vilket är ytterst jävla sällan. Det är sånt som gör mig glad. Lyckig. Det är sånt som får mig att le smått för mig själv när jag sitter ensam på bussen. 

Ingen tröja i världen kan jämföras med den typen av glädje.