Unoconcet

Är ensam hemma i sjuårsåldern. Sitter på golvet, lutandes över sängen och pillar med något. Två partillebo-gubbar är inne tvättstugan och lagar tvättmaskinen.

Hör så småningom att ytterdörren stängs igen, antar att dom gått. Hjärnan sätter igång, ögonen tittar åt höger och vänster och några sekunder senare skriker jag allt vad jag kan, "KNÖÖÖLLLLAAAAAA.........". Inte bara en gång, utan två. 

Fnissar för mig själv. Kroppen fylls av en behagkänsla. Känner mig busig. Vågade jag verkligen skrika ett sånt ord så högt? hehehe.

"Hejdå" hör jag 15 sekunder senare av en flinande partillebo-gubbe som ställt sig i min dörröppning...

Dom hade alltså inte gått. 

Min långsamma huvudvridning åt vänster mot dörren då jag chockat inser att jag inte alls var ensam, kan jämföras med Pers fars vändning mot John i slutet på En Kärlekshistoria...