Unoconcet

I mån fyller syrran 13 år. Hon har sett fram i mot detta i flera månader nu. Redan i början av augusti planerade hon sitt kalas, förra veckan försäkrade hon sig om att hon skulle få både paket från mig och Samuel och hon har räknat ut ungefär hur många paket hon ska få, vad dom ska göra på kalaset osv. Av mig och Sam får hon örhängen eftersom som hon tog hål i öronen nyligen, och en kalender... 

För er som inte vet så har min syster autism. Ett funktionshinder. Hon är 13 år, men snarare som en 8 åring i huvudet och hon ser också yngre ut för sin ålder.

Jag minns det så väl. Den gången då jag var 5 år och mormor stod på altanen med pappa i luren och meddelade att jag och min bror fått en lillasyster. Jag såg verkligen fram emot att få bli storasyster. Att få vara hennes förebild, hjälpa henne och ge henne råd med allt som yngre syskon vill ha hjälp med. Killar, kläder, vad man ska ha på sig på discon, puperteten osv. Allting. Men när jag var 10 år förändrades allt. Min syster var nämligen inte som andra barn i hennes ålder och hon fick sin diagnos.

Många gånger har jag undrat hur det hade varit om hon inte hade sjukdomen, hur hon hade sett ut, hur saker och ting hade varit annorlunda. Det är krävande med ett sånt barn i familjen, det är det. Familjen kan inte åka iväg hur som hälst, allt måste planeras, och hon kan vara rätt påfrestande ibland. Jag skäms över mig själv dom gångerna då jag blir arg på henne för att hon upprepar samma ord 10 gånger i rad, för hon kommer in i mitt rum när Samuel är hos mig och frågar massa löjliga frågor, för att det kan ta evigheter att förklara simpla saker. Hon kan inte hjälpa det, det vet jag. Men ändå kan jag bli så jävla irriterad. Men efteråt så skäms jag.

Jag vet att syskon till autistiska barn ibland skäms för sitt syskon. Varför?? Vad är det att skämmas över? Jag har aldrig och skulle aldrig få för mig att skämmas för min syster. Även om hon är extremt jobbig ibland. Linnea hade inte varit Linnea utan autism.

Jag hatar, och då menar jag verkligen hatar, folk som använder damp och adhd och dylikt som skällsord. Använder orden över huvudtaget. "Fan vad damp jag fick" "jävla adhd barn" osv. Det går seriöst i snitt 1-2 elever i varje klass med ett funktionshinder. Men ändå finns det nötter som använder dessa ord jag precis nämnde och en jävla massa mer i sitt vardagliga språk. Lika lite som en person med cancer kan rå för att den har cancer, kan en person med funktionshinder rå för att den har ett funktionshinder. Går folk omkring och kallar varandra "jävla cancerbarn"? Ni förstår själva.....