Sånt jag minns:
Jag tittar på tv. Inom kort ska tåget gå. Jag drar mig för att kolla på klockan för jag vet att ju mer tiden är, ju kortare tid är det kvar tills jag måste säga hejdå. Men tiden går inte att stanna, och farvälet är ett faktum.
Jag ställer mig bredvid sängen. Tittar på henne. Känner hur klumpen i halsen växer allt större. Hon sträcker fram sin hand, liggades från sängen, och jag min. Vi kramar varandras händer, samtidigt som vi tittar på varandra. Det är ingen lång stund, men det känns som det. Jag känner hur gråten i halsen blir allt svårare att hålla tillbaka, men jag lyckas. Sedan kramar vi åt vårt handslag allt hårdare, utan att släppa blickarna, och vi båda får fram varsitt "hejdå..".
Jag kollar på henne från dörröppningen ett par gånger innan jag lämnar lägenheten. Tillslut blir det för sista gången och jag står där länge. Jag vet att det är sista gången jag ser henne.
Klumpen i halsen följer med mig hela tågresan hem. Jag vet att det vilken sekund som helst kan brista för mig. Tankar om att jag skulle kramat henne, talat om att jag älskade henne, cirkulerar i mitt huvud. Jag får ångest. Vill hoppa av och springa tillbaka. Men det är försent. Tåget har redan lämnat perrongen.
När jag kommer hem brister det.
Jag ställer mig bredvid sängen. Tittar på henne. Känner hur klumpen i halsen växer allt större. Hon sträcker fram sin hand, liggades från sängen, och jag min. Vi kramar varandras händer, samtidigt som vi tittar på varandra. Det är ingen lång stund, men det känns som det. Jag känner hur gråten i halsen blir allt svårare att hålla tillbaka, men jag lyckas. Sedan kramar vi åt vårt handslag allt hårdare, utan att släppa blickarna, och vi båda får fram varsitt "hejdå..".
Jag kollar på henne från dörröppningen ett par gånger innan jag lämnar lägenheten. Tillslut blir det för sista gången och jag står där länge. Jag vet att det är sista gången jag ser henne.
Klumpen i halsen följer med mig hela tågresan hem. Jag vet att det vilken sekund som helst kan brista för mig. Tankar om att jag skulle kramat henne, talat om att jag älskade henne, cirkulerar i mitt huvud. Jag får ångest. Vill hoppa av och springa tillbaka. Men det är försent. Tåget har redan lämnat perrongen.
När jag kommer hem brister det.
Sånt jag minns:
Det är den sjätte mars, 2009. Vi sitter på Cheers och dricker guinness. Det är första gången vi ses utanför jobbet, men trots det (och omständigheterna) känns det förvånadsvärt lätt att umgås med honom. Jag kan inte sluta titta på honom, beundra honom. Satt Han verkligen här med Mig?
Vi får sällskap en stund av ett nyblivet kärlekspar i övre fyrtioårsåldern, och vi båda instämmer att det är underbart att se de äldre generationerna hitta kärleken. De frågar oss hur länge vi har varit ett par och vi tittar på varandra och skrattar.
Några timmar senare lämnar vi stället, efter en mycket trevlig kväll. Han stannar upp på gångbanan mellan vagnhållplatserna vid vasa viktoria. Han tittar på mig, och innan jag hinner tänka till, är hans händer bakom mitt huvud och han kysser mig.
På vagnen säger han fina saker till mig. Jag rodnar, fnittrar, precis som en liten flicka. En kille som går av vagnen säger högt, "du är fan den sötaste tjejen jag sett ikväll", och han säger "jag säger ju det..".
Vid östra sjukhuset har jag beslutsångest. Ska jag gå framåt eller bakåt? Drömmen eller verkligheten? Jag väljer att gå framåt, trots att jag vet att jag verkligen inte borde. Påvägen hem till honom undrar han om jag hört Rialto med Ulf Lundell, och han säger att jag ska lyssna på den.
Vi somnar sked i hans soffa tidigt på morgonen. Hans två vänner ligger i sängen. Trots den lilla ytan sover jag förvånadsvärt bra. När vi vaknat lägger han märke till mitt ena utåtstående revben och berättar att han har ett likadant.
På vägen hem svävar jag på moln. Samtidigt som jag får otroligt dåligt samvete. Ju längre jag går, ju närmare verkligheten är jag. Jag vill inte gå hem. Jag går så långsamt jag bara kan, bara för att försöka dra ut på de bästa timmarna jag varit med om på evigheter.
Tillslut går det inte undvika...
Det första jag gör när jag kommer hem är att sätta på Rialto, och jag förstår precis vad han menar.
Vi får sällskap en stund av ett nyblivet kärlekspar i övre fyrtioårsåldern, och vi båda instämmer att det är underbart att se de äldre generationerna hitta kärleken. De frågar oss hur länge vi har varit ett par och vi tittar på varandra och skrattar.
Några timmar senare lämnar vi stället, efter en mycket trevlig kväll. Han stannar upp på gångbanan mellan vagnhållplatserna vid vasa viktoria. Han tittar på mig, och innan jag hinner tänka till, är hans händer bakom mitt huvud och han kysser mig.
På vagnen säger han fina saker till mig. Jag rodnar, fnittrar, precis som en liten flicka. En kille som går av vagnen säger högt, "du är fan den sötaste tjejen jag sett ikväll", och han säger "jag säger ju det..".
Vid östra sjukhuset har jag beslutsångest. Ska jag gå framåt eller bakåt? Drömmen eller verkligheten? Jag väljer att gå framåt, trots att jag vet att jag verkligen inte borde. Påvägen hem till honom undrar han om jag hört Rialto med Ulf Lundell, och han säger att jag ska lyssna på den.
Vi somnar sked i hans soffa tidigt på morgonen. Hans två vänner ligger i sängen. Trots den lilla ytan sover jag förvånadsvärt bra. När vi vaknat lägger han märke till mitt ena utåtstående revben och berättar att han har ett likadant.
På vägen hem svävar jag på moln. Samtidigt som jag får otroligt dåligt samvete. Ju längre jag går, ju närmare verkligheten är jag. Jag vill inte gå hem. Jag går så långsamt jag bara kan, bara för att försöka dra ut på de bästa timmarna jag varit med om på evigheter.
Tillslut går det inte undvika...
Det första jag gör när jag kommer hem är att sätta på Rialto, och jag förstår precis vad han menar.
Fyra årsedan..
.. jag, Malin och Jessica var på Oasis i sthlm.
Fyra årsedan, sjukt!
Tänk så ung man var.. 16 år. Och kär var man. Skinnjacka, converse och cheap monday..
Och världens stökigaste lugg hade man också..
Fyra årsedan, sjukt!
Tänk så ung man var.. 16 år. Och kär var man. Skinnjacka, converse och cheap monday..
Och världens stökigaste lugg hade man också..
Sånt jag minns:
Det är en varm sommarkväll 1996. Jag och min bästa vän leker utomhus med några grannpojkar. Pussjage. Sedan är det dags för henne att gå hem, men jag stannar kvar.
Vi går bort till Stora Stenen, där jag egentligen inte får leka utan att säga till. Jag och tre pojkar. Bakom ett garage säger ena pojken, som är några år äldre än jag, att han aldrig provat på att kyssas. Inte jag heller, svarar jag. Och sen gör vi det. En kort, blöt och äcklig kyss. Med fyra ögon tittandes på oss en bit bort. Dom skrattar.
När jag kommer hem får jag skäll för att klockan är mycket. Men jag säger ingenting, utan stänger igen min dörr efter mig.
Den natten kan jag inte somna. Det enda som cirkulerar i mitt huvud är vad som hände borta vid garaget. Det var bara en kyss, men det känns som mer än det. Det känns fel. Jag känner skuld, skam, illamående och jag önskar så innerligt att jag hade gått hem när min vän gjorde det.
Vi går bort till Stora Stenen, där jag egentligen inte får leka utan att säga till. Jag och tre pojkar. Bakom ett garage säger ena pojken, som är några år äldre än jag, att han aldrig provat på att kyssas. Inte jag heller, svarar jag. Och sen gör vi det. En kort, blöt och äcklig kyss. Med fyra ögon tittandes på oss en bit bort. Dom skrattar.
När jag kommer hem får jag skäll för att klockan är mycket. Men jag säger ingenting, utan stänger igen min dörr efter mig.
Den natten kan jag inte somna. Det enda som cirkulerar i mitt huvud är vad som hände borta vid garaget. Det var bara en kyss, men det känns som mer än det. Det känns fel. Jag känner skuld, skam, illamående och jag önskar så innerligt att jag hade gått hem när min vän gjorde det.
