Kungarna av Tylösand.
Jag antar att det ska klassas som underhållning, men VAD är det som är underhållande undrar jag? Vad är underhållande med att se vilsna, mediekåta ungdomar supa och knulla i tv? Jag har sett två avsnitt och jag förstår verkligen inte.
Att folk tycker det är underhållande, det tvivlar jag inte ett dugg på. Men på vilket sätt gör dom det? Är ganska övertygad om att större delen tycker deltagarna är riktiga nötter, med andra ord - ser ner på dom, än tänker "Åh han Nemo, han skulle jag gärna umgås med..". Och det är inte särskilt konstigt med tanke på hur de framställs.
Såg en debatt om detta program för ett tagsedan och någon deltagare sa, "men det är så här verkligheten ser ut, det är så här". Ja, så är det. Verkligheten ser ut så för många. Men då är frågan, är det en BRA verklighet?
Istället för att göra ett såkallat "underhållningsprogram" som framställer alkohol och sex (att dom ligger skiter jag egentligen fullständigt i, det är mer alkoholen jag syftar på just nu) som kul och något "bra", så borde det göras en DOKUMENTÄRFILM om detta samhällsproblem. För visst fan är det ett problem!
Men icke det nej. För det skulle inte locka lika många tittare, och det är ju det som är det viktigaste.............
Och vem tar sen ansvar för dessa människor när dom om tio ska söka jobb på en seriös firma och blir googlade? Kanal5, nissarna som gör programmet eller de själva?
Komplimanger.
Idag är jag kanske inte heller den person som ger komplimanger hit och dit om allting, men en sak är säker; När jag väl gör det, då menar jag det verkligen.
Men det är absolut något jag (och folk överlag) borde bli bättre på. Att säga fina saker till andra. För det uppskattas, och det tror jag de flesta håller med om.
Jag menar, vem blir inte glad när någon säger något fint/bra om en? Oavsett om det handlar om en lugg eller att man är duktig på något, osv..
Och att ge komplimanger till folk man inte känner är definitivt något man borde göra oftare..
2010?
Det är skrämmande hur många trångsynta, korkade, inkompetenta jävla idioter det finns i det här landet.
Jag skäms över att vara svensk just nu.
Sånt folk bör ha i tankarna;
- Alla människor är svin
- Lika mycket skit du snackar om andra, snackar andra skit om dig
- Den som fiskar och förväntar sig komplimanger är den som minst förtjänar dom
- Den som helst bara pratar om sig själv är den person folk minst vill lyssna på
- Folk förstår mer än vad man tror, även två meter bort
- Tänk inte så mycket på framtiden, framtiden finns inte
Tagga ner nisselilla.
Klart det gör.
Men illa är det. Särskilt snubben jag såg på bussen förut...
Dåliga vanor, fortsättning.
Andréa berättade en sak för flera veckor sedan. Något jag tidigare aldrig har tänkt på och som jag inte trodde på när hon först berättade det, men som när jag väl tänker efter inser faktiskt stämmer.
Jag TAR på folk när jag pratar med dom. Klappar på armen, lägger ovansidan av handen på bröstkorgen, osv.
.... ?
Andréa har en teori om att det handlar om att jag vill få det försäkrat att personen jag pratar med lyssnar på mig. Jag tror snarare det handlar om att jag är excalterad över vissa samtalsämnen och visar att jag är med i samtalet. Men jag har ingen aning? Galet är det iallafall.
Jag har aldrig varit en fysisk person, men nu när jag successivt har blivit bättre på det, så går jag fan ALL IN.
Hursomhelst så måste jag ju sluta med det här. Alla uppskattar kanske inte mitt omedvetna tafsande..
Tänk om, tänk rätt.
Satt på bussen hem igår och hörde två tjejer i övre tonåren diskutera en sak som gjorde mig jävligt upprörd, just för att jag kände igen mig själv i det hela så sjukt mycket.
Det pratades om Hultsfred. Ena tjejen ville åka dit, men hennes pojkvän hade sagt att hon inte fick. Och när hennes vän säger att det inte är hans sak att bestämma, så försvarar hon honom och säger att hon förstår varför, "det finns mycket idioter, mycket alkohol, han litar på mig men inte på alla andra", osv..
Det klumpade till i magen min. Ville bara vända mig om skaka lite vett i henne. Säga att ingen annan jävel ska tala om för henne vad hon får och inte får göra, att det är hon och enbart hon som ska avgöra det, och att hon en dag kanske ångrar att hon inte lyssnade på sin egen vilja.
Jag vet inte huuur mycket jag avstod från att göra under mitt treåriga förhållande pga honom. Saker jag verkligen ville göra. Åka på Roskilde, Peace & Love, åka med Sara och co till Rhodos, flytta till London, etc. Men han blev alltid skitsne och sa indirekt att jag inte fick. För att jag var "taskig" som ville flytta ifrån honom och låta honom vara hemma och vänta på mig, att det är mycket killar som raggar på festivaler, massa alkohol, att han inte litade på mig så han skulle behöva oroa sig över vad jag gjorde, osv..
Men även mindre saker. Min bal i trean då jag hade det hur trevligt som helst, men gick hem bra mycket tidigare än vad jag ville för att jag var "taskig som lät honom sitta hemma och ha tråkigt och vänta på mig medan jag var ute och hade det roligt". Och studentfesten, min egna jävla studentfest, då han tjatade en gång i kvarten om att han ville att vi skulle gå. Och när jag tillslut fick nog och gick med honom hem så vände han på det "ne men alltså, du får ju stanna om du vill, gör det, jag kan gå hem själv..." så att han kunde ha det som argument senare, "jag sa faktiskt att du fick stanna.."
Ja, det kom en jävla massa skit ur den munnen för att hindra mig från att göra saker jag ville, från att ha roligt rent ut sagt. Och det värsta var helt klart när han ville lägga över det på mig, få mig att få dåligt samvete, känna skuld, för att jag ville stanna kvar när han inte ville det....
Jag ångrar det mesta. Kan tyckas vara små bagatellsaker, men det var saker jag verkligen ville göra när det väl var, men avstod från pga av den lilla apnissen.
Givetvis handlar det om att prioritera och kompromissa i ett förhållande, men att avstå från en sak man verkligen, verkligen vill, det ska man inte göra. Tro mig. Och att ens partner ens KAN MED att få en att avstå från något man verkligen vill, det säger ganska mycket om den personen. Inte sant?
Heeeeelo.
Det där med att säga hej till folk man inte känner.
Vilken jävla prestation det är för oss svenssons. Och nu snackar vi inte småprat, utan bara ett "hej".
Man skulle aldrig gå omkring och hälsa på folk på stan, bara sådär. Inte heller på vagnen/bussen eller liknande. Kanske vid en hållplats om man är själv och det står en ensam person, men knappt det.
Det finns situationer då man hälsar på folk som passerar en, osv. och det märkliga är att man oftast känner om det är en "hej-situation" eller inte. Och ofta planerar man hälsningen i huvudet innan, tänker den. Iallafall jag. Sen kan man ju fråga sig varför alla dess hej ofta blir tysta i falsett..?
Varför hälsar man inte mer på människor? Det är väl skittrevligt? Iallafall inte o-trevligt.
Det är lite samma sak som med det här.
Mhm.
Och jag kan inte låta bli att skratta.
Och då syftar jag inte på min utstyrsel (vit kjol, aprikoslinne), utan det faktumet att jag faktiskt grät på skolavslutningen i 9an.
Idag har jag så otroligt svårt att förstå varför jag gjorde det. Jag tyckte inte om min klass, jag tyckte inte om skolan, jag hatade min roll i klassen som hängde med sedan årskurs 2. Vad hade jag att gråta över?
Jag minns hur jag kände inför att börja gymnasiet. Jag borde ha sett fram emot det, att få släppa allt gammalt och börja om på ny kula. Men så var det inte. Jag hade svårt att smälta det att den trygghet som varit med under tio års tid skulle försvinna och tanken på gymnasiet gav mig så jävla mycket ångest. Jag var helt enkelt rädd att det skulle gå åt helvete, inte bli som jag tänkt mig.
Men tänk så bra det blev!
Men det kunde jag ju givetvis inte veta då, när jag på skolavslutningen grät över att det var sista dagen i grundskolan. För jag tror att jag grät på riktigt, för att jag tyckte det var sorgligt. Det var ju innan jag insett att det inte fanns ett dugg att gråta över.
När jag var ett vårtsvinsbarn.
Lovely.
Djup söndag.
Har kommit fram till att jag är på tok för lat/feg för att ens försöka komma in på filmhögskolan eller något annat som har med film att göra, trots att det är det jag verkligen vill (kanske ändrar mig så småningom, vem vet), men det slog mig för ett tagsedan att socionom nog är min grej. Vill arbeta med människor, särskilt de trasiga, så det är faktiskt min plan. Just nu.
Men att börja en utbildning direkt till hösten känns inte särskilt lockande, så efter sommaren flyttar jag till London, på obestämd tid. Till min Sara, och förhoppningsvis hänger några andra damer på.
Är glad att jag inte flyttade för ett årsedan som det var tänkt från början eftersom jag hade ett otroligt jävla bra år i gbg, och nu känns det helt rätt. Tror det kommer bli lysande!
(Det skulle dock inte förvåna mig om det uppstår hinder, nu när jag äntligen lyckats fatta några seriösa beslut, trots denna eviga beslutsångest. Vore ju jävligt typiskt..)
Jävla idioter.
Är ju inget större facebook-fan och har ingen koll på olika grupper och grejer man kan gå med i. Men jag läste en sak på en blogg som fick mig att koka, så inått helvete.
Att folk seriöst kan sitta på sina bleka jävla rövar i sina trygga miljöer och SKÄMTA om katastrofen på Haiti. Det är sinnessjukt.
Det är ett jävla faktum mina vänner, folk ÄR dumma i huvudet.
Vi borde le oftare.
Häromdagen gick jag förbi en tjej i stan som smålog och såg allmänt glad och trevlig ut. Jag kom på mig själv med att tänka "vad ler hon åt, varför är hon så glad?", samtidigt som det slog mig att hon kanske inte alls log åt något speciellt, utan bara inte är som andra nissar vars ansiktsuttryck gör att det ser ut som om dom hatar livet.
Jag märkte också att jag själv log och kände mig glad av att titta på henne. Jag blev alltså glad av att se en främmande människa le åt (kanske) ingenting.
Mitt vardagliga ansiktuttryck är absolut inte som hennes. Jag ser allvarlig, uttråkad och sur ut. Inget av det stämmer, vanligtvis. Jag brukar med andra ord se ut som nissarna jag nämnde ovan..
Hur kommer det här sig? Det är ju skittråkigt.
Vi borde le oftare. Det borde vi verkligen.
Det finns inget Jag, utan ett Du.
Min hjärna sattes alltså i rullning, som vanligt.
Jag kunde inte sluta fundera på en text jag läste på internet, och jag insåg att det jag läst, är så jävla sant.
Det finns inget Jag, utan ett Du.
Eller jo, det finns. Men människor blir helt ointressanta utan dess omgivning. Det som gör en människa som individ intressant, det är genom samspelet med andra.
Jag själv kan tycka att jag har bra värderingar, egenskaper, att jag är en bra person. Men att jag är en exempelvis "snäll människa" blir helt jävla ointressant, om jag inte har någon att vara snälla mot.
Know what I mean?
Dåliga vanor.
Tre saker jag gör, som jag inte tänker på.
1. "kluckar" med tungan mot gomen (speciellt under natten har jag fått höra) och kliar mig själv med tungan på sidorna av gomen för att det kliar i öronen..? - Kommer på mig själv ganska ofta med att hålla på så här, ganska irriterande kan jag tänka mig.
2. Klappar mig på tuttarna..? - Alltså inte klämmer och grejer (hoppas jag). Eller vad fan vet jag.. Det är absolut ingenting jag tänker på, men har fått höra det från x antal människor. Men nu när jag tänker efter så kan jag tänka mig att jag faktiskt gör det ibland. Eller snarare trummar och klappar lite lätt på bröstkorgen.. Varför vet jag inte, men jag måste ju sluta med det genast! Kan ju inte se klokt ut.
3. Pratar med mig själv när jag är smått berusad - Yes. Så fort jag kommer innanför dörren börjar jag prata med mig själv. Alltså inte till mig själv, "gå och ät Sandra", eller "nu ska jag gå och äta". Utan mer att jag för en dialog med någon annan, typ.. Som om jag övar inför ett tal jag ska hålla inför någon.. Know what I mean?
Creepy brud..
Ibland brister det.
Även för en icke känslomänniska som jag.
Jag gråter i princip aldrig, men ibland kan jag inte låta bli. Och jag hatar det. Jag hatar att jag, trots all jävla skit han har utsatt mig för, nyss grät på grund av honom. Inte för hur det är nu, för det skiter jag i, men för allt det som har varit. Det jag har känt hittils har varit hat, avsky, jag har tyckt synd om honom för att han är en feg, patetisk jävla lögnare. Fram tills för en stund sedan. Jag trodde aldrig i hela mitt jävla liv att jag skulle kunna gråta över den killen, efter allt han gjort.
Min datorn har varit full med skit ett bra tag, så häromdagen rensades den. Samtidigt åkte alla bilder på honom i tunnan, givetvis. Men jag hade glömt kolla under Mina Dokument. Idag när jag skulle kolla mitt cv såg jag att jag hade sparat några msn-konversationer. Några var från fem år tillbaka, och trots att jag egentligen inte ville var jag tvungen att läsa dom. Då var jag femton år, kär upp över öronen och lyckligt ovetandes om de kommande fem åren. Jag blev den Sandra igen för en stund. Men efter att jag läst klart kom verkligheten tillbaka som en fet bitchslap i ansiktet.
Jag fortsatte att läsa några andra konversationer jag sparat (varför jag sparat sånna här vet jag inte). Om gången då vi skulle ta en paus. Om gången han berättat om så många gånger, då han var påväg hem från mig och satt på bussen och kände sig orörbar, lycklig, "in fookin' sweet love" som han uttryckte det på msn. Jag läste även de två mailen jag skrev till honom. Det ena var från strax innan vår ettårsdag (som jag förövrigt inte fick ett dugg respons på, ett av alla miljon tecken på att han var ett svin), då allt var ett helvete. Och det andra som jag skrev var precis efter att hon berättat allt för mig. Ett mail jag inte skickade då den manupulativa skiten lyckades få mig att tro att det inte alls var som hon sagt...
Men det var inte förrän jag läste hennes och min konversation då hon berättade allt för mig, det brast. Då jag fick se allt, och nu veta helt säkert, att allt det han skrev till henne, som hon skickade till mig då, var sant.
Det gjorde så jävla ont att se detta. Se hans ord till henne, att se han skriva att han älskade henne, se dom snacka om oss två, att vi "gjort slut" etc. "men Is it like just friends now then? or is it like,lets see what happends or like we´re a bit naughty behind peoples back, or like .... hmmm...donno man, im actually up for anything...or am I? donno....Im comfused, but one thing´s for sure, I fookin adore you"...................................
(Hur i helvete kunde jag inte FATTA då att det var sant? Hur kunde jag vara så jävla naiv och tro att han faktiskt talade sanning, när det var UPPENBART att det var han som hade skrivit dom där sakerna? Alla människor har sitt skrivsätt, det var hans på pricken. Och även nu påstår han att allt det han skrev till henne då bara var "påhitt", att han inte menade det. Så fan heller.. )
Den människan är inte värd ett skit. Därför har jag god lust att slå mig själv på käften för att jag seriöst grät tills jag knappt kunde prata förut, på grund av honom. Men han har haft en sån jävla stor inverkan på mitt liv, och att veta att allt är sant, att han ljugit för mig under så lång tid (han har ju fortfarande inte talat om sanningen), det gör så satans ont. Inte för att jag älskar honom nu, utan för att jag har gjort det. Jag vet ju att han älskade mig under vårt förhållande (dom två sista åren iallafall, annars hade han inte gjort det valet han gjorde då. Även om han säkert nu försöker påstå något annat), men som sagt, det är lögnen som gör ont.
Jag vet att så fort jag har publicerat detta så kommer jag ångra mig utav bara helvete. Jag kan inte bli mer utblottad än så här. Jag vet också att båda två kommer läsa detta, men helt ärligt så skiter jag i det. Jag tänker inte "behålla lite jävla värdighet och lägga ner den här skiten" som hon så fint uttryckte det i en kommentar. Passar det inte så sluta läs.
Vet ni vad. Han har inte ens bett mig om ursäkt. Det är det som sårar mest.
Att göra det man inte orkar.
Jag tror många, precis som jag, ofta tänker på saker man ska göra, vill göra, måste göra, borde göra, men som man inte gör. Av lathet exempelvis, som det är för mig i de flesta fall. Främst vardaliga saker. "jag ska.... sen".
Jag vet inte hur många gånger jag sovit med påslakanet under täcket, alltså inte täcket istoppat, just på grund av jag inte orkar stoppa i täckfanet i påslaket. En sak som tar ca trettio sek, men just när det ska göras, så orkar jag helt enkelt inte. Eller låtit fulla påsar med källsortering stå kvar i köket bara för att jag inte orkar ägna fem minuter åt att gå ner till sofiagatan och källsortera, trots att det luktar anus i lägenheten. Eller tittat på den där jävla syltfläcken på köksbordet tio gånger, utan att ta bort den.
Varför gör man så här? Väntar med det.. Vad väntar man på? Att man plötsligt ska orka? Jag vet inte..
Nu har jag iallafall börjat tänka på ett nytt sätt. Gör det bara. Så fort något kommer på tanken, som måste göras förr eller senare, gör det.
Även om det tar emot att packa upp tvätten klockan tio på kvällen så ska det fanimej göras, och inte en eller två dagar senare. Och fan vad skönt det känns måste jag säga, att slippa behöva göra det senare.
Nu ska jag nana... med täcket istoppat! För ja, trots att jag hade god lust att skita i det för att det verkade så otroligt jobbigt just då, så gjorde jag det.
Det fungerar bra hittils med andra ord..
Ett skämt.
Det är sant. Det handlar inte längre om kläderna, det handlar om modellen. Tror att det är ytterst få som tänker "den trosan vill jag ha". Nej, folk ser den här snygga, felfria modellen och tänker istället, "den kroppen vill jag ha".
..........................................
Men Gina Tricot är ju ett skämt. Hela kedjan. Fula kläder, dålig kvalité. Skit helt enkelt. (Har jag glömt att nämna att jag ångrade mig angående koftan jag köpte där ifrån för ett tagsedan? Givetvis hade jag tappat bort kvittot och kunde inte lämna tillbaka den. Pengar i sjön, minst sagt.)
Förändring folk. Förändring!
Kolla in här. Är det inte sjukt så säg..
Det är vårt fel.
Jag är så förbannat trött på dagens jävla ideal och den befängda syn på hur kvinnor och män ska se ut. Det är så fruktansvärt att jag får lust att spy. Tänk att redan som tio år gammal, och säkert yngre än det, tycka att man inte duger! Det är sjukt, SJUKT!
Jag har alltid skyllt på media. På tv, tidningar och annat. Och det är delvis deras fel, för vi människor påverkas nått så otroligt av det. Nästan på en läskig nivå skulle jag säga. Och det säljer. Och jag tror knappast att det har undgått någon att pengar är det som styr vårt samhälle idag. Så varför ska dom ändra något som går hem?
Men saken är den att det inte längre går att skylla på media. Att det är deras fel. Det är vårt fel. Det är vårt fel att detta helvete fortfarande exisiterar. För vi låter det göra det. För visst gör vi det? Jag med, det ska jag inte förneka. Jag tycker och tänker otroligt mycket om dagens ideal, och jag själv försöker undvika att påverkas så gott det går, men inte fan gör jag något för att försöka få en förändring! Jag själv kan tänka och tycka för mig själv, hur jag ska försöka låta bli att påverkas, men det kan inte en tioåring. Det är vårt jobb att sköta det. Det är vi som måste göra det åt dom. Dom är bara barn för guds skull!
Varför ser det fortfarande ut som det gör idag? Jo, för att media och allt som har med skönhet att göra, visar det vi vill se. Och vi vill se det, för att det är precis det vi blir matade med hela tiden. Det är en ond cirkel. En cirkel som kommer att fortsätta så länge ingen sätter stopp för det. Och uppenbarligen skiter ju media i detta, så då är det vi som får göra det. Och jag gör det med nöje kan jag säga. Frågan är bara hur?
Jag kan bli så förbannad när jag ser skyltar i busskurar med smala, vältränade, snygga, totalretusherade bilder på kvinnor och män, att jag får lust att slå in glaset och ta bort den där jävla planchen. Eller måla hängpattar och kaggar och annat på dom. Och modevisningar, alla vet hur catwalkmodeller ser ut. Jag behöver nog inte ens nämna hur vidrigt smala dom är. Och jag måste även säga att jag tycker det är otroligt konstigt att stora kedjor som H&M etc, har den storleken på sina skyltdockor som dom har. Fan, dom om några borde ju vilja föregå med gott exempel?
Varför tillåter vi sånt här? Vi måste ställa lite krav för helvete.
(stylesightings)
Alltså, kolla på bilden ovanför. Är det vackert tycker ni?
Jag skulle kunna skriva en uppsats om det här, men det orkar jag inte. Men vad jag vill komma fram till är att det behövs en förändring. Om inte för vår egen skull, så för de yngre generationernas skull. När man är tio år gammal ska man leka med dockor, bilar, pussjage och hoppa hage. INTE stå framför spegeln och granska sig själv. Min förhoppningsvis framtida dotter ska fan inte stå och tycka hon är fet när hon knappt börjat mellanstadiet.
Förändring n u.
Lite tankar om livet.
Jag tänker mycket. För mycket enligt många. Om allt möjligt.
Men en sak jag inte brukar ägna en endaste tanke åt, är livet. Livet i sig alltså. Jag ifrågasätter det aldrig, min existens, varför saker händer just mig, vad som händer efter döden, etc. I stort sätt aldrig. Jag vet att jag aldrig skulle få ett svar om jag hade frågor, så varför lägga tid och energi på saker jag aldrig kommer få reda på? Det är så jävla onödigt. Jag har inget behov av att få veta över huvudtaget.
Många skulle nog jämföra livet med ett spel. Tur/otur, tänka efter/handla, vinna/förlora, på skoj/allvar osv. En rätt bra liknelse kan jag tycka. Men på tok för seriös. Skulle snarare jämföra det med en lek. Eller något...
Nåja. Det jag har kommit fram till då jag för en gång skulle tänkt till lite, är att livet är för kort. För kort för att kasta bort på onödig skit. På människor som beter sig som skithögar. På att göra sånt man inte tycker om. På att INTE göra sånt man TYCKER om. På att tänka på vad andra skulle tänka om man gjorde si och så.. Ja, jag kan fortsätta.
Om jag nu vill flytta till England, varför flyttar jag då inte till England? Om jag vill skriva filmmanus, varför skriver jag då inte det? Om jag vill sy den svarta klänningen, varför i helvete gör jag inte det då för? Om jag vill hångla med den där killen, varför ser jag inte till att göra det då?
Vad kan hända? Jo, jag kanske kommer att vantrivas, manusen kanske blir dåliga, klänningen kanske blir ful, jag kanske får en fet diss. Ja, jag kanske misslyckas helt enkelt. Men vad fan spelar det för roll? Jag kan flytta hem, jag kan sy om klänningen...
Det är nog det som gör att folk faktiskt stannar mitt i skiten, trots att dom inte vill. För att dom är rädda för att det inte ska bli som man tänkt sig. Kanske värre. Och då är det bättre att gå omkring och drömma och leva på att det kanske, kanske skulle gå bra. Leva på drömmen och hoppet. Vara en bekväm jävel.
Det här gör mig deppig. Från och med nu ska jag vara mer impulsiv.
(Så bli inte förvånad om du får en fet kyss någon dag..)
