Unoconcet

Jag hatar att det blivit så här. Det var inte så här jag ville ha det. Det jag i början fruktade har blivit verklighet. Bilden har förstörts. Det var inte så här jag ville att det skulle bli, och det kommer dröja innan allt har läkts. Jag vill så gärna tro att allt kommer att ljusna, och för stunderna känns allt så bra. Men så fort jag blir påmind kommer känslan av oro och förrvirrelse tillbaka. Jag vill tro att det förflutna endast är historia, utan några upprepelser. Och jag hoppas att det är så. Jag vill bara kunna släppa allt och fortsätta. Men jag kan inte. Så länge jag inte känner mig säker, kommer allt fortsätta tynga mig. Och ju mer det tynger mig, ju mer hänger allt på en ännu skörare tråd. Jag vill så gärna få tillbaka den där bilden.