Unoconcet

Även för en icke känslomänniska som jag.

Jag gråter i princip aldrig, men ibland kan jag inte låta bli. Och jag hatar det. Jag hatar att jag, trots all jävla skit han har utsatt mig för, nyss grät på grund av honom. Inte för hur det är nu, för det skiter jag i, men för allt det som har varit. Det jag har känt hittils har varit hat, avsky, jag har tyckt synd om honom för att han är en feg, patetisk jävla lögnare. Fram tills för en stund sedan. Jag trodde aldrig i hela mitt jävla liv att jag skulle kunna gråta över den killen, efter allt han gjort.

Min datorn har varit full med skit ett bra tag, så häromdagen rensades den. Samtidigt åkte alla bilder på honom i tunnan, givetvis. Men jag hade glömt kolla under Mina Dokument. Idag när jag skulle kolla mitt cv såg jag att jag hade sparat några msn-konversationer. Några var från fem år tillbaka, och trots att jag egentligen inte ville var jag tvungen att läsa dom. Då var jag femton år, kär upp över öronen och lyckligt ovetandes om de kommande fem åren. Jag blev den Sandra igen för en stund. Men efter att jag läst klart kom verkligheten tillbaka som en fet bitchslap i ansiktet.

Jag fortsatte att läsa några andra konversationer jag sparat (varför jag sparat sånna här vet jag inte). Om gången då vi skulle ta en paus. Om gången han berättat om så många gånger, då han var påväg hem från mig och satt på bussen och kände sig orörbar, lycklig, "in fookin' sweet love" som han uttryckte det på msn. Jag läste även de två mailen jag skrev till honom. Det ena var från strax innan vår ettårsdag (som jag förövrigt inte fick ett dugg respons på, ett av alla miljon tecken på att han var ett svin), då allt var ett helvete. Och det andra som jag skrev var precis efter att hon berättat allt för mig. Ett mail jag inte skickade då den manupulativa skiten lyckades få mig att tro att det inte alls var som hon sagt...

Men det var inte förrän jag läste hennes och min konversation då hon berättade allt för mig, det brast. Då jag fick se allt, och nu veta helt säkert, att allt det han skrev till henne, som hon skickade till mig då, var sant.

Det gjorde så jävla ont att se detta. Se hans ord till henne, att se han skriva att han älskade henne, se dom snacka om oss två, att vi "gjort slut" etc. "men Is it like just friends now then? or is it like,lets see what happends or like we´re a bit naughty behind peoples back, or like .... hmmm...donno man, im actually up for anything...or am I? donno....Im comfused, but one thing´s for sure, I fookin adore you"...................................

(Hur i helvete kunde jag inte FATTA då att det var sant? Hur kunde jag vara så jävla naiv och tro att han faktiskt talade sanning, när det var UPPENBART att det var han som hade skrivit dom där sakerna? Alla människor har sitt skrivsätt, det var hans på pricken. Och även nu påstår han att allt det han skrev till henne då bara var "påhitt", att han inte menade det. Så fan heller.. )

Den människan är inte värd ett skit. Därför har jag god lust att slå mig själv på käften för att jag seriöst grät tills jag knappt kunde prata förut, på grund av honom. Men han har haft en sån jävla stor inverkan på mitt liv, och att veta att allt är sant, att han ljugit för mig under så lång tid (han har ju fortfarande inte talat om sanningen), det gör så satans ont. Inte för att jag älskar honom nu, utan för att jag har gjort det. Jag vet ju att han älskade mig under vårt förhållande (dom två sista åren iallafall, annars hade han inte gjort det valet han gjorde då. Även om han säkert nu försöker påstå något annat), men som sagt, det är lögnen som gör ont.

Jag vet att så fort jag har publicerat detta så kommer jag ångra mig utav bara helvete. Jag kan inte bli mer utblottad än så här. Jag vet också att båda två kommer läsa detta, men helt ärligt så skiter jag i det. Jag tänker inte "behålla lite jävla värdighet och lägga ner den här skiten" som hon så fint uttryckte det i en kommentar. Passar det inte så sluta läs. 

Vet ni vad. Han har inte ens bett mig om ursäkt. Det är det som sårar mest.