Unoconcet

Det finns en del situationer man varit med om, som gör att man vill sjunka genom jorden som fort man tänker på dom. Första kyssen bakom ett garage när jag var sju år. När jag berättade en rolig historia som var fullkomligt värdelös inför alla på seglarlägret jag tvingades vara med på som tolvåring. Ja, man har varit med om en del pinsamheter som man helst hade förträngt, om det gått. Men det gör det ju givetvis inte. Och när jag är med om en sådan sak, så kan jag inte låta bli att analysera hela händelsen, om och om igen.

Idag hände det en sådan sak. Inte fullt så illa som det jag tidigare nämnde, och en rad andra situationer. Men ändå ångestframkallande.

Steg upp tidigt för att lämna in ett cv. Som jag berättat tidigare så tycker jag sånt är otroligt jobbigt, speciellt då man ska träffa chefen för att överlämna det. Som idag. Men i morse så kände jag mig på hugget. Det kändes bra. Intalade mig själv att det inte var några som helst problem det där, och att jag var en jävla fjant som tycker sånt är jobbigt. Och min hjärna lyssnade helt enkelt på det jag intalade mig. Så jag åkte och träffade chefen och lämnade in mitt cv, utan problem. Om jag kommer få något jobb det vet jag inte, men jag och chefen klickade. Det kändes bra helt enkelt. Så jag gick därifrån med vårt samtal på repeat i huvudet, men med en bra känsla. Och efteråt begav jag mig in till stan för att kolla lite butiker på andra långgatan och njuta lite smått av dagen. Ja, skönt väder och allt kändes på topp. Blev till och med medlem i Amnesty.

Men tro fan att det ska vara något, när allt känts så jävla bra. När jag mötte upp Sam vid Vasa, då ser jag att jag gått en hel jävla dag med ena byxbenet upprullat och andra inte! Det såg ju för fan inte klokt ut!  Även om jag inte menar upprullat till knäna, så såg det ju förjävla illa ut. Och jag skämdes och kunde inte låta bli att tänka på alla som måste ha lagt märke till det. Ältar det fortfarande. Hur kunde jag inte lagt märke till det tidigare? Jag förstår det inte.
 
Well, inte lika illa som Andreas lilla toalett-insident på gymnasiet. Den händelsen är alltid bra att tänka på när något sånt här inträffar. För det får allt, ALLT att värka fjantigt.  

På tal om Andrea. Har inte pratat med henne på flera dagar. Hon har ingen mobil för tillfället. Sjukt jobbigt, med tanke på att jag har en massa att berätta för henne. Andrea din lilla nisse - Ring!