Mhm.

Kollade igenom lite bildarkiv härom dagen och ser då bilden nedanför.

Och jag kan inte låta bli att skratta.




Och då syftar jag inte på min utstyrsel (vit kjol, aprikoslinne), utan det faktumet att jag faktiskt grät på skolavslutningen i 9an.

Idag har jag så otroligt svårt att förstå varför jag gjorde det. Jag tyckte inte om min klass, jag tyckte inte om skolan, jag hatade min roll i klassen som hängde med sedan årskurs 2. Vad hade jag att gråta över?

Jag minns hur jag kände inför att börja gymnasiet. Jag borde ha sett fram emot det, att få släppa allt gammalt och börja om på ny kula. Men så var det inte. Jag hade svårt att smälta det att den trygghet som varit med under tio års tid skulle försvinna och tanken på gymnasiet gav mig så jävla mycket ångest. Jag var helt enkelt rädd att det skulle gå åt helvete, inte bli som jag tänkt mig.

Men tänk så bra det blev!

Men det kunde jag ju givetvis inte veta då, när jag på skolavslutningen grät över att det var sista dagen i grundskolan. För jag tror att jag grät på riktigt, för att jag tyckte det var sorgligt. Det var ju innan jag insett att det inte fanns ett dugg att gråta över.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0