Sånt jag minns:
Det är den sjätte mars, 2009. Vi sitter på Cheers och dricker guinness. Det är första gången vi ses utanför jobbet, men trots det (och omständigheterna) känns det förvånadsvärt lätt att umgås med honom. Jag kan inte sluta titta på honom, beundra honom. Satt Han verkligen här med Mig?
Vi får sällskap en stund av ett nyblivet kärlekspar i övre fyrtioårsåldern, och vi båda instämmer att det är underbart att se de äldre generationerna hitta kärleken. De frågar oss hur länge vi har varit ett par och vi tittar på varandra och skrattar.
Några timmar senare lämnar vi stället, efter en mycket trevlig kväll. Han stannar upp på gångbanan mellan vagnhållplatserna vid vasa viktoria. Han tittar på mig, och innan jag hinner tänka till, är hans händer bakom mitt huvud och han kysser mig.
På vagnen säger han fina saker till mig. Jag rodnar, fnittrar, precis som en liten flicka. En kille som går av vagnen säger högt, "du är fan den sötaste tjejen jag sett ikväll", och han säger "jag säger ju det..".
Vid östra sjukhuset har jag beslutsångest. Ska jag gå framåt eller bakåt? Drömmen eller verkligheten? Jag väljer att gå framåt, trots att jag vet att jag verkligen inte borde. Påvägen hem till honom undrar han om jag hört Rialto med Ulf Lundell, och han säger att jag ska lyssna på den.
Vi somnar sked i hans soffa tidigt på morgonen. Hans två vänner ligger i sängen. Trots den lilla ytan sover jag förvånadsvärt bra. När vi vaknat lägger han märke till mitt ena utåtstående revben och berättar att han har ett likadant.
På vägen hem svävar jag på moln. Samtidigt som jag får otroligt dåligt samvete. Ju längre jag går, ju närmare verkligheten är jag. Jag vill inte gå hem. Jag går så långsamt jag bara kan, bara för att försöka dra ut på de bästa timmarna jag varit med om på evigheter.
Tillslut går det inte undvika...
Det första jag gör när jag kommer hem är att sätta på Rialto, och jag förstår precis vad han menar.
Vi får sällskap en stund av ett nyblivet kärlekspar i övre fyrtioårsåldern, och vi båda instämmer att det är underbart att se de äldre generationerna hitta kärleken. De frågar oss hur länge vi har varit ett par och vi tittar på varandra och skrattar.
Några timmar senare lämnar vi stället, efter en mycket trevlig kväll. Han stannar upp på gångbanan mellan vagnhållplatserna vid vasa viktoria. Han tittar på mig, och innan jag hinner tänka till, är hans händer bakom mitt huvud och han kysser mig.
På vagnen säger han fina saker till mig. Jag rodnar, fnittrar, precis som en liten flicka. En kille som går av vagnen säger högt, "du är fan den sötaste tjejen jag sett ikväll", och han säger "jag säger ju det..".
Vid östra sjukhuset har jag beslutsångest. Ska jag gå framåt eller bakåt? Drömmen eller verkligheten? Jag väljer att gå framåt, trots att jag vet att jag verkligen inte borde. Påvägen hem till honom undrar han om jag hört Rialto med Ulf Lundell, och han säger att jag ska lyssna på den.
Vi somnar sked i hans soffa tidigt på morgonen. Hans två vänner ligger i sängen. Trots den lilla ytan sover jag förvånadsvärt bra. När vi vaknat lägger han märke till mitt ena utåtstående revben och berättar att han har ett likadant.
På vägen hem svävar jag på moln. Samtidigt som jag får otroligt dåligt samvete. Ju längre jag går, ju närmare verkligheten är jag. Jag vill inte gå hem. Jag går så långsamt jag bara kan, bara för att försöka dra ut på de bästa timmarna jag varit med om på evigheter.
Tillslut går det inte undvika...
Det första jag gör när jag kommer hem är att sätta på Rialto, och jag förstår precis vad han menar.
Kommentarer
Postat av: Daniel Lembke
Jättefin blogg! :)
Postat av: Anonym
Hade inte du pojkvän då?
Postat av: Sandra Dermark
Svar Anonym: Jo. Men det är tack vare den här killen jag gjorde slut på eländet, så jag har inte ett dugg dåligt samvete (även om handlingen i sig inte är moraliskt rätt).
Trackback
