London.

Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta veckan. Blandade känslor.

Valde en dum vecka att åka då Sara var tvungen att jobba varje dag och inte kunde ta ledigt, men istället hängde jag med Jon och co och de andra flickorna som bor där, och det var skittrevligt. Kan ju inte påstå att jag "utnyttjade" dagarna direkt. Det var väl lite som hemma. Lite för mycket chill.

Har gått längs alla möjliga gator, kollat massvis av second hand, åkt tunnelbana alldeles för mycket, festat, träffat mycket nya trevliga människor, osv. Precis som vanligt så shoppade jag i princip ingenting, vilket är otroligt märkligt eftersom jag hittade massa snyggt. Fanns helt enkelt för mycket att välja på och då började jag tänka "behöver jag verkligen den här, är det något speciellt med den" och annat dumt. Fick iallafall med mig ett par joggingskor av sämsta kvalité, en svart kofta, en klänning och lite bilder till den här.

Hann med tre utgångar. I torsdags gick jag och Sara till ett ställe och dansade loss och i lördags drog vi ett gäng till ett annat ställe med grym musik (dandy warhols, pulp, new order, blur osv) men alldeles för mycket nötter. Men det var skittrevligt och trevligare blev det på slutet. Synd bara att man alltid ska vara så jävla efterklok? I måndags blev det det omtalade "Bite", som dock inte var som det brukade. Troligtvis pga att det var bank holiday. Även där var det kul. Vad som hände sen ska jag dock inte gå in på, men jag säger bara; ångest.

I tisdags fick jag även dricka min efterlängtade guinness på the hawley arms, bästa puben jag varit på i London. Grymt mysigt. Att det bara blev pub en gång kan jag dock inte förstå..?

Hade en helvetisk hemgång. Kom på klockan fyra på morgonen att jag glömt mitt pass i Saras väska och var tvungen att åka tillbaka och hämta det. Trodde jag skulle missa mitt flyg och livet kändes helt plötsligt förjävligt med ångesten från dagen innan, deppmusik och det där, men jag hann precis. Thank god. 

Ja. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar London så sjukt mycket och att vara hemma igen känns inte alls bra. Jag trivs så bra där, jag MÅR så bra där. Ända in i själen. Faktiskt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, det jag tycker om är vardagsmat där, här existerar det knappt. Och det gäller i princip allt. Jag ska flytta dit i höst, och det ska mycket till att jag inte ska göra det.
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0