Beroende som beroende.

Jag kom fram till en sak precis. Något jag tycker är jävligt konstigt. Angående reklam på tv.

Det visas inga cigarettreklamer på tv, givetvis. Det är farligt och beroendeframkallande, så det vore ju smått sinnessjukt om tv uppmanade folk till att börja röka.

Likaså alkohol. Det går sällan reklamer om alkohol. Ibland om någon whiskey, lättöl osv. Och egentligen borde man skrota det också, för det är konsigt att tv uppmanar folk till att köpa alkohol. För det ÄR att uppmana, inte att göra oss "medvetna" om att det finns. För det vet vi redan. Och jag menar, om folk nu ska dricka, låt folket ta en jävla broschyr inne på systemet, eller varför inte låta dom vandra omkring där inne för se vad som finns?! 

Men det är en sak jag tänkt på ett tag och som irriterar mig något så jävulskt så fort jag ser det. Det går så jävla många reklamer om spel på tv. Poker, bingo, odds, osv osv. Varannat jävla program sponsras ju av ett spelbolag! Everest Poker, Unibet, Ladbrookes etc. Tv uppmanar alltså folk till att börja spela. För börjar folk spela kan dom vinna pengar. Och vem fan vill inte vinna pengar? 

Jag tycker det är sjukt, att man inte ser likheterna på att vara alkoholmissbrukare och spelmissbrukare. Eller det gör man ju, såklart, men man skiter i det. Att vara alkoholmissbrukare innebär en stor skada för kroppen och livet går oftast åt helvete för dessa människor kan jag tänka mig. Men att vara spelmissbrukare, det är väl fan lika illa? Även om det inte är just kroppen som tar skada (till en början). Jag vet så jävla många människor som har varit eller är spelmissbrukare. Och det är inte bara äldre herrar som hänger på casinon och liknande, utan även folk i min ålder som inte kan slita sig från pokerhemsidorna ihopp om att vinna stora pengar. För visst, en del har tur. En del kan till och med försörja sig på sitt spelande. Men alla jävla människor som förlorar stora summor pengar, hamnar hos kronofogden för att dom inte kan betala hyran, etc?

Vi människor sväljer reklam som om det vore vatten. Vi är så jävla lättlurade att det är löjligt. När det gäller allt. Smink, smör, sängar, allt! Reklam = sälja. Dvs, lura människor att just den produkten är bäst. Reklam är skit helt enkelt.

Men jag köper det. Jag hatar reklam, men jag köper att det finns. Men inte reklam som kan innebära att livet går åt helvete för någon.


Ännu en spårvagnsupplevelse.

Ni läsare som har varit med en längre tid har nog mer eller mindre märkt att jag tycker det är väldigt intressant att studera människors beteende. Särskilt i lokaltrafiken. Inte för att det som händer behöver vara något speciellt, men att se hur folk reagerar och beter sig i olika situationer är helt enkelt något jag tycker är kul. En buss eller spårvagnsresa utan musik gör mig inte särskilt mycket, det finns annat att fördriva tiden med.

Hemvägen på spårvagnen härom veckan;

Det satt en alkoholist på ett säte längst in på spårvagnen. Han var inte på något sätt otrevlig eller jobbig, lite pratglad möjligtvis, men inget annat. Han såg inte så trevlig ut kanske, och luktade förmodligen ganska mycket alkohol också. Men i övrigt var han inte stötande på något vis. Övriga platser på vagnen var så gott som upptagna, men inte det bredvid honom. Folk klev på spårvagnen, var påväg att sätta sig på sätet, men ångrade sig så fort dom såg vem som satt på sätet intill.

Det gjorde mig upprörd. Jävligt upprörd. Varför ville ingen sätta sig på det sätet? Det är inte så att man behöver sitta i knät på honom och lukta honom i armålan? Men att vara påväg och sätta sig på sätet, titta åt höger och sen resa sig upp, det gör man fan inte! Vidrigt beteende skulle jag vilja kalla det. Jag förstår att folk kan tycka det är äckligt med alkoholister. Men att titta på en, med avsky i blicken, det får mig att vilja ge dom en fet käftsmäll. Jag personligen har så svårt att se alkholister som något annat än en vanlig människa. För för mig är dom det, men som någon gång i livet hamnat snett och inte lyckats ta sig ur det. Det är inte äckligt, det är hemskt. Jag förstår folk om det är en otrevlig människa, men den här snubben var inte det för fem jävla öre.

En annan sak som hände var att det kom en kille och började rota i papperskorgen framför där jag satt. Ganska så hetsigt. Folk omkring började titta på honon lite småkonstigt och undrade vad han sysslade med. Jag med. Först antog jag att han letade petflaskor. Inget ovanligt. Sen slog det mig, och även andra märkte jag på deras smått äckalade ansiktsuttryck, att han kanske letade efter mat när han började rota i Mc-påsar, osv. Att leta pant är en sak, men mat är en helt annan, tänkte jag. Även andra delade min tanke såg jag.. MEN så tar han upp ett par nycklar ur en påse...! TJI FICK VI, minst sagt.

Det tredje var att killen bredvid mig började prata med mig. Skulle tippa på att han var lite över trettio. Ja, vi småtjötade lite om allt möjligt. Musik mest (han undrade om jag lyssnade på Kent, för att det såg ut så. Största dissen någonsin). Nåja. Han var väldigt trevlig och det var trevligt att prata med någon. Men så tittade jag på folket runt omkring oss. Alla med han-är-nog-lite-gammal-för-dig-bruden-blicken.

Ibland blir jag så jävla trött på människor. Varför ska inte jag kunna prata en främmande, äldre kille utan att behöva antas vara mottaglig för raggning? Och varför ska inte en äldre kille kunna prata med mig utan att folk ska tro att han raggar? Jag har ingen aning om vilka avsikter han hade när han började prata med mig, men inte fan var det att ragga iallafall då han var NYGIFT. Jag blir fan förbannad på människor som drar slutsatsen att det raggas när två främmande människor börjar prata med varandra. Det är fånigt. Är det så jävla svårt för folk att förstå att man kanske pratar med någon för att det är TREVLIGT? 
 


Vem är det som diskriminerar?

Jag vet inte om ni sett den, men här är iallafall den nya Ica-reklamen som börjat sändas i tv.




Första gången jag såg den blev jag bara riktigt jävla upprörd. Icagängets ansiktsuttryck när dom ser "Jerry", gav mig en ordentlig chock. Förvånade, med ett "va, ska han vara praktikant?" visade deras uttryck. Så fruktansvärt jävla diskriminerade gentemot handikappade. Jag kokade rent ut sagt när jag såg den.

Men efter lite närmare funderingar kring denna reklam började jag tänka på det ur en annan vinkel.

För det första är det väl självklart att det inte är ICAs mening att göra människor upprörda. Lite mer måna om sitt rykte är dom nog. Utan dom kanske snarare vill "visa upp" dom (fel ordval egentligen, för det är ingen jävla sak vi pratar om), att folk med DS och en utvecklingstörning överlag är precis som vilken annan kotte som helst. Och det är givetvis en bra sak, eftersom folk tenderar att sätta dom i fack. Och dom kanske vill visa upp en vanlig reaktion hos människor (för antagligen hade de flesta reagerat som icagänget gör), för att i nästa del göra något bra av del hela. Eller något.

Och sen började jag fundera på om det kanske rent ut sagt är jag som är den diskriminerande (och alla andra som tänker likadant). Att det kanske är vi som sätter dom i fack för att vi faktiskt tycker att den är diskriminerande. För varför skulle man inte kunna ha en person med DS i en reklam? Dom är ju som vilka andra människor som helst. Det är ju lika mycket diskriminerande att inte ta med en person med DS, just för att han har DS.

Men samtidigt, inte fan hade den reklamen varit "rolig" om en helt vanlig nisse spelade Jerry. Den hade inte ansetts rolig för fem jävla öre. Den är rolig, enbart för att han har just DS. Och att använda en människans handikapp i rent humorsyfte, det är otroligt jävla fel. 

Jag hade kunnat fortsätta spåna på det här i evigheter. Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om reklamen, men jag hoppas att dom sköter nästa del snyggt..
  
Vad tycker du?
 


Varför, varför?

Det här med att blogga har blivit sjukt stort. Otroligt många människor bloggar och det finns att läsa om allt möjligt. Mode, mat, musik, inredning, ja man kan nog hitta bloggar om det mesta. Och de flesta bloggare verkar ha ett och samma mål - att bli stora. JÄVLIGT STORA.

Och för att lyckas med detta så försöker dom ta sig fram på bästa möjliga vis. Funkar det inte genom att vara rent ut sagt duktig, så folk faktiskt läser bloggen för att den är bra, så försöks det på andra sätt. Genom att provocera, hetskommentera andra bloggar, skriva elaka kommentarer som fångar folks uppmärksamhet, göra reklam för sig själva på andras bloggar, osv. Ja, jag kan fortsätta hur länge som helst..

Det är väl klart att man vill ha många läsare. Det köper jag. Men hur jävla mycket energi orkar man lägga ner på det? Jag läste exempelvis någonstans att det krävs att man kommenterar runt 400 bloggar, och lika många besökare tillbaka (eller något i den stilen) för att hamna på aktiva listan. Vem fan orkar kommetera 400 bloggar? OM DAGEN. 

Den sjukaste kommentaren jag har fått någon gång var när det stod "Min kompis har tagit självmord, rösta på mig i veckans blogg, jag har träffat blaha blaha" i en och samma kommentar. FOOKI'N HELL! Är det inte sjukt?

Det skulle aldrig falla mig in att göra reklam för min blogg i andras bloggar, skriva sjuka kommentarer som den ovanför etc, för att folk ska hitta hit. Aldrig! Kommenterar jag någons blogg är det för att jag har något att säga, inget annat. Då har jag hellre världens minsta blogg med få läsare. För jag skiter helt ärligt i antalet. Det hade inte gjort mig något om jag bara hade haft tio läsare om dagen, för jag bloggar inte bara för andras skull, utan för min egen också.

Vad jag vill komma fram till med det här?

Jo, ni är inte överdrivet många, men jag uppskattar ta mig fan varenda en av er!

Och slutligen, till er som kommer hit för att göra reklam för er egen blogg "Hej, kan du gå in på min blogg" - Ge er, för fan...
 

En sak som gör mig oerhört irriterad.

Reklam överlag är ju helt förjävligt, det vet vi alla. Men något jag spyr galla på ännu mer är när det visas reklam på tv om någon matprodukt och det i slutet kommer upp "prova även vår nya ekologiska...."

Det är visserligen inte bara reklamen i sig som gör mig irriterad. Utan just det att det säljs vanliga produkter när det faktiskt finns ett ekologiskt alternativ. Varför fortfarande tillverka icke ekologiska allternativ när det finns ett ekologiskt?

Men också det att det är den vanliga produkten dom gör reklam för, före den ekologiska i tv. Det gör mig otroligt irriterad. Det är ju givet att det är det ekologiska alternativet dom borde visa först! Och bara det för den delen.

Sätt lite press på konsumenten förhelvete. 
  


Rövsvett.

Visst, det är mänskligt, alla har väll mer eller mindre upplevt det, osv.. MEN, ha för guds skull inte gråa kallingar, häng och en stor matta bärandes på axeln när du har det! Och gå framförallt inte framför mig, som lägger märke till precis allt runt omkring mig.

Ett tips...
 


Lite framtidsplaner.

Inga långsiktiga dock. Vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill bli och sånt tjafs. Det dröjer...

Men nästa år har jag iallafall bestämt mig för att resa lite. Tågluffa! Det finns otroligt många städer jag vill besöka. Berlin, Venedig, Budapest, Paris, Amsterdam, Barcelona, osv osv. Och det har jag tänkt göra nästa vår/sommar. Resesällskap någon?

Jag vill också åka till Thailand, men absolut inte för att turista, sola och bada och sådant. Utan för att hälsa på den här mannen. Varför? Jo, för att jag fullkomligt älskar apor. Och att få träffa några, ta hand om några, hjälpa några, det är något som jag verkligen vill.





Bilderna är tagna från hans blogg.


Ni vet den känslan man får av att se en liten hundvalp, kattunge, söt bebis osv. Tänk er den, gånger tio ungefär. Kolla på dom!!
 


På tal om alkohol.

Andrea berättade härom dagen att hon och hennes mor hade en diskussion gällande mig och alkohol för ett tag sedan. Under våra fyra år som vänner har hon nämligen bara sett mig riktigt full två gånger (kan bara minnas en gång, men ska inte underdriva), vilket kan tyckas vara lite konstigt. Dom hade en teori om att det handlade om att jag är rädd för att tappa kontrollen, vilket låter rätt logiskt med tanke på att jag avskyr att inte ha kontroll.

Jag har aldrig riktigt funderat över mitt förhållande till alkohol, men har kommit fram till att dom delvis har rätt. Men inte att jag är rädd för att tappa kontrollen, utan mer att jag inte vill tappa kontrollen.

Jag har säkert varit det fler gånger, men den enda gången jag minns att jag varit riktigt jävla apfull, det var när jag var tretton år och hade min första fylla. Det var förjävligt, på alla sätt och vis. Och det vill jag aldrig mer uppleva. I och för sig är den gången lite överdriven med tanke på att det var magpumpen nästa i princip. Men även mina andra fyllor, som jag verkligen har varit full på, har inte varit särskilt roliga. För inte fan får jag det roligare av dricka mig packad än bara helt jävla lagom berusad? Eller ens det! Mellan 1-4 öl brukar det bli på en kväll.

Ni som läser min blogg ofta har ju fått höra om en hel del utgångar. Särskilt nu under sommaren då det blir runt två stycken i veckan, ibland fler till och med. Och alltid får jag höra kommentaren (oftast från okända) när jag är ute och jag säger att jag är nykter, "VA? Är du nykter, fan vad tråkigt".

NEJ, det är inte tråkigt! Jag har det inte tråkigt! Varför måste jag ha det tråkigt bara för att jag är nykter? Är det så jävla märkvärdigt att gå ut, utan att ha ett behov av att bli påverkad? Jag går ut för sällskapets skull, för att ha det trevligt. Ibland för att att njuta av god öl på en trevlig pub, ibland för att skaka bakdelen. Med eller näst intill utan alkohol i kroppen, det spelar fan ingen roll. Jag har det trevligt ändå.

Ok?
 


Jag har kommit fram till några saker:

1. Jag ska klippa mig kort - Inte kortkort, men till axlarna ungefär. Är så jävla trött på mitt hår och som ni ser på bilden nedanför så ser det inte klokt ut. Och speciellt inte där då det inte är plattat. Jag orkar inte med det helt enkelt.

2. Jag ska tatuera in en Linnea-blomma - Funderade på att tatuera in hennes namn först. Min systers alltså. Men med tanke på att jag ska skriva ytterligare text på den jag har, och tatuera in "Strawberry fields forever" så skulle jag se ut som ett klotterplank lite smått. Och den blomman är himla söt faktiskt. Frågan är bara var?

3. Jag behöver nytt jobb - Omedelbart kan jag säga. Ibland blir jag så trött på mig själv och min lathet. Varför tar jag bara tag i saker när jag måste, inte annars?

4. Får jag inget nytt jobb i början på hösten, då sticker jag till London - Yes, jag har bestämt mig. Hyr ut lägenheten och drar dit. Jag har ju velat göra det hur länge som helst nu, och om jag inte kommer in på skolan (är reserv) och inte hittar nytt jobb, då känns det ganska lägligt att dra dit. 
 


En del ska helt enkelt inte ha barn.

Eller åtminstonde vänta tills man har mognat!

Idag fick jag nämligen se något som gjorde mig otroligt upprörd.

Satt på bussen påväg till jobbet och på andra sidan av mitt säte satt det tre tjejer i övre tonåren. Det första jag la märke till var ena tjejens ansikte som var täckt av ett antal lager foundation i helt fel färg. Inte särskilt vackert. Sen såg jag även deras klädstil. Inte heller särskilt vackert. Och för att inte tala om deras språk och beteende! Det kunde jämföras med en cool liten partillenisse vars största hobby är att hänga på allum. Ja, ni fattar. 

När dom skulle gå av fick jag mig lite av en chock. Först ser jag ena tjejen böja sig ner, i vit kort (KORT) klänning, med string så halva skinkorna syntes. Inga strumpbyxor alltså. Sen ser jag en annan tjej hämta barnvagnen framför mig, med en urgullig liten bebis i. Ja, ena tjejen är alltså mamma!

Där satt jag och trodde att dom var en trio tjejer som inte riktigt fattat det där med att växa ifrån fjortisstadiet, och så är ena tjejen MAMMA!

Men snabbt hejdade jag mina dumma tankar. För inte ska väll språk, utseende och ett omoget beteende behöva innebära att hon är en dålig mamma. Givetvis inte... Men så tar hon upp ciggen utanför, och blåser mitt framför bebisen.

Det var inte bara jag suckade djupt av att se den synen inifrån bussen. Det kan jag säga er. 

Fruktansvärt.
 

Nej flickor små.

Såg precis två nyblivna tonåringar som försökt trycka upp tuttarna till hakan så gått det går. Med andra ord, inga bröst men har BH och urringning för att det lilla som finns ska synas. Och visas. Det såg ju givetvis inte klokt ut. Inte heller deras trynen med flera lager på tok för mörk foundation och spindelsbens-ögonfransar. Lite småsorgligt måste jag säga.

Jag kanske var likadan som tolv, trettonåring. Om man bortser från sminket då. Visste knappt vad det var förrän jag började i gymnasiet. Jag minns iallafall att jag hade BH på mig trots mina små mustuttar.

Nåja. Det är inte lätt att vara tonåring utan självinsikt. 



DÄR kan vi snacka noll självinsikt. Jag vet att jag visat den flera gånger förut, men jag tycker den är så hysteriskt rolig. Jag tyckte säkerligen att jag var både snygg och fräck när jag stod och posade mot Hoiers vägg i mitt svarta hår och tummarna i fickorna.. Mitt lila lägglans som jag minns att jag hade på mig och Noel-ögonbrynen gjorde det hela inte myket bättre.

Men så är det. 
 

Nakenhet åt folket.

Vart tog friheten att kunna gå näck i sitt eget hem vägen? Ja, inte existerar den hemma hos mig iallafall.

Igår skulle jag städa lite smått innan morfar och frugan kom på besök. Strosade omkring, precis som vanligt, endast iklädd underbyxor. Ja, jag gillar när det är fritt helt enkelt. Hade jag haft det manliga könet hade jag säkerligen låtit den hänga i det fria så fort jag kom innanför ytterdörren.

Ställde mig iallafall och diskade till tonerna av Bob Dylan och hade en allmänt trevlig stund. Men sen, när jag skulle vattna den enda växt jag äger (som jag förövrigt nästan redan tagit död på), vad får jag syn på då genom köksfönstret? En jävla nisse som står och kollar på mig genom sitt fönster i huset mitt emot!

....?

Hade det varit genom balkongfönstret hade det varit en annan sak. Eftersom det är att klättra ner från taket eller upp för stuprännan som gäller för att få sig en kik där. Och hade någon varit så angelägen om att få se mig naken, då hade jag faktiskt bjudit på den..

Men nu. NEJ.

Nåja. Det är la bara att fortsätta att trippa omkring med tuttarna i vädret. Att alltid gå påklädd är ju totalt uteslutet.

Men lite obekvämt känns det ju. Det gör det. 
 
 

Ångeesst.

Det finns en del situationer man varit med om, som gör att man vill sjunka genom jorden som fort man tänker på dom. Första kyssen bakom ett garage när jag var sju år. När jag berättade en rolig historia som var fullkomligt värdelös inför alla på seglarlägret jag tvingades vara med på som tolvåring. Ja, man har varit med om en del pinsamheter som man helst hade förträngt, om det gått. Men det gör det ju givetvis inte. Och när jag är med om en sådan sak, så kan jag inte låta bli att analysera hela händelsen, om och om igen.

Idag hände det en sådan sak. Inte fullt så illa som det jag tidigare nämnde, och en rad andra situationer. Men ändå ångestframkallande.

Steg upp tidigt för att lämna in ett cv. Som jag berättat tidigare så tycker jag sånt är otroligt jobbigt, speciellt då man ska träffa chefen för att överlämna det. Som idag. Men i morse så kände jag mig på hugget. Det kändes bra. Intalade mig själv att det inte var några som helst problem det där, och att jag var en jävla fjant som tycker sånt är jobbigt. Och min hjärna lyssnade helt enkelt på det jag intalade mig. Så jag åkte och träffade chefen och lämnade in mitt cv, utan problem. Om jag kommer få något jobb det vet jag inte, men jag och chefen klickade. Det kändes bra helt enkelt. Så jag gick därifrån med vårt samtal på repeat i huvudet, men med en bra känsla. Och efteråt begav jag mig in till stan för att kolla lite butiker på andra långgatan och njuta lite smått av dagen. Ja, skönt väder och allt kändes på topp. Blev till och med medlem i Amnesty.

Men tro fan att det ska vara något, när allt känts så jävla bra. När jag mötte upp Sam vid Vasa, då ser jag att jag gått en hel jävla dag med ena byxbenet upprullat och andra inte! Det såg ju för fan inte klokt ut!  Även om jag inte menar upprullat till knäna, så såg det ju förjävla illa ut. Och jag skämdes och kunde inte låta bli att tänka på alla som måste ha lagt märke till det. Ältar det fortfarande. Hur kunde jag inte lagt märke till det tidigare? Jag förstår det inte.
 
Well, inte lika illa som Andreas lilla toalett-insident på gymnasiet. Den händelsen är alltid bra att tänka på när något sånt här inträffar. För det får allt, ALLT att värka fjantigt.  

På tal om Andrea. Har inte pratat med henne på flera dagar. Hon har ingen mobil för tillfället. Sjukt jobbigt, med tanke på att jag har en massa att berätta för henne. Andrea din lilla nisse - Ring!
   

London?

Kom precis på mig själv med att äta flingor. Ur ett flingpaket. Då har det gått lite för långt med sockerberoendet.. Men jag är så jävla hungrig också. Är alltid hungrig, jämt och ständigt. Vet inte om det har med mina otroligt dåliga matvanor att göra, men nu börjar det bli lite smått jobbigt.

Nåja, det är inte bara hungern som stökar, jag står inför ett litet dilemma också. Ja, mycket elände i min lilla värld.

Sara ska eventuellt stanna i London över sommaren också. Och jag kan åka dit och bo med henne.

Det här vill jag naturligtvis. Jag hade varit i London i januari redan om jag fått bestämma.. Men nu blev inte fallet så. Men det finns två saker som håller mig kvar. Det ena är att jag precis köpt mig en lägenhet. Ska jag flytta ifrån den när jag inte ens bott här i tre månader? Det är visserligen bara i drygt två månader och jag kan hyra ut den under tiden. Men det hade känts lite småsjukt att sticka iväg så snart, när jag bosatt mig på ett ställe. Och dessutom är jag lite smått rädd för att jag inte vill komma tillbaka, vilket inte hade varit helt omöjligt. Vad ska jag göra med mitt hem då? Sälja det? Men samtidigt, om jag utgår från att jag tänker komma hem igen, vad fan ska jag göra här i sommar? Jag arbetar på två skitställen, och har knappt skickat in några andra cvn. Då jobbar jag hellre på ett skitställe i London, helt klart. Det är visserligen några festivaler etc, som jag gärna hade gått på i sommar. Men jag menar, Glastonbury? Det hade ju varit helt jävla underbart att få gå på den festivalen. Men biljetterna är ju slut, naturligtvis.

Vad fan. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att jag hade trivts så bra där...
 


En timme av gemenskap.

Det är fan inte ofta det händer. Att världen gör någonting tillsammans. Även om Earth Hour inte är någonting jämfört med vad man borde göra för klimatet, så är det iallafall något. Och vi gjorde det tillsammans. Fint tycker jag.

Jag hade det jätte mysigt under den timmen. Tände ljus och satt och drack te, åt bullar och skrev. På papper, vilket är ytterst ovanligt. 
 
Nu ska det tittas på film hade jag tänkt. 

Cheers. 
 

Det är en hemsk värld vi lever i.

Igår på väg till jobbet fick jag se något väldigt obehagligt. Men något som berörde mig otroligt mycket.

I väntan på bussen vid Svingeln kom det en kille och satte sig på en av bänkarna. Han var väll ungefär i min ålder skulle jag tro. Det är det som gör det hela värre. Han var så jävla sönderknarkad! Det går inte ens att beskriva hans utseende. Hans ögon! Han såg så trasig ut. Så tom. Han var ihålig. Det var jätte hemskt att se. Vad knark kan göra med en människa. Fruktansvärt. Att se att en så ung kille hamnat så jävla fel i livet.. 

Samtidigt var det något vackert med den här stunden jag fick ta del av. Det går inte heller att förklara hur droger kan göra någonting vackert, men det var det (inte drogerna i sig, givetvis). Att se han sitta där på bänken med sina två ciggpaket, och välja mellan vilken av fimparna han skulle röka först. Som om det vore hans enda ägodelar. Något värdefullt. Jag önskar jag hade haft min kamera med mig. Det var ett ögonblick att föreviga.

Jag har aldrig känt så starkt för en helt okänd människa. En människa jag sett i max fem minuter. Jag ville gå fram och prata med honom. Jag ville veta hela hans jävla livshistoria! Varenda liten del av det. 

Jag är inte säker på att ni förstår vad jag menar. Något sånt här går inte att återberätta. Men jag blev helt tagen av den här killen. Han berörde mig djupt. Han fick mig att inse för stunden hur tacksam man ska vara för det liv man har. Att man inte ska gå och gnälla över en jävla massa meningslös skit. För det kan vara värre. Så otroligt mycket värre.

Jag hoppas att jag stöter på den här killen igen. Jag hoppas verkligen det.
 

En repris.

Just nu känns livet smått upp och ner. På många plan... Ungefär så här känner jag nu.  

(Inlägg från 2008-02-13)

"Ibland känner jag bara för att packa väskan och dra. Till Thailand, bo in en liten hydda vid vattnet, leva på thaimat, jobba lite i nån bar och bara njuta av värmen. Jag vill helt enkelt bara bort. Bort från detta sk. liv som består av hat, kärlek, pengar, matteriella ting, återigen pengar och dagliga meningslösa bekymmer. Jag skäms över mig själv, och inte bara över mig. Jag skäms över hur självisk människan är. 
   Jag sitter här på mitt feta arsle och klagar över att jag har det tråkigt på jobbet, för det ända jag gör är att sitta vid datan. Jag blir sur när jag kommer hem och det som serveras är falukorv eftersom jag hatar falukorv, och det slutar med att jag petar i maten. Det som tar upp en stor del av mitt tankeutrymme just nu är om jag ska köpa den den jävla balklänningen! Jag målade t.o.m över mitt ansikte för att jag ser ut som en mupp på bilden då jag är så ofotogeniskt, vilket visar att jag är en ytlig jävel. Jag sitter här och stör mig så ofantligt på dessa jävla ungdomar som går och spottar på golvet och tror att dom äger hela världen. Ser jag en person med fula kläder så kanske jag inte säger det högt, men jag tänker det åtminstonde. Hur orkar jag lägga tid på att tänka på om en annan människa har fula kläder? Är det inte patetiskt? 
   Jag är fullt medveten om att en stor del av världens befolkning inte ens har dricksvatten, och ändå så står jag och sköljer min tandbortste ren med vatten på flaska för att jag inte vet vad det är för vatten i kranen i Scottland. Folk dör i svält varje dag, inte bara i 3:e världen, och ändå så slänger jag halva maten på tallriken i bamba.
   Jag är fullt medveten om vad som sker i min omvärld men vad gör jag åt det? Inte ett skit. Dom har mitt medlidande, men vad mer? Går jag förbi en uteliggare tittar jag på honom/henne med ledsa ögon, men ger dom inte ett öre. Jag har köpt rosa bandet nån gång, köpt en och annan faktum tidning, slängt i lite växel i rödakorsetbössan på maxi. Men det är det ända jag någonsin gjort för välgörenhet, vilket får mig att skämmas ännu mer.
   Jag blir så jävla upprörd över att det vimlar av stenrika människor som har 6 bilar på uppfarten, har 5 hus på olika ställen i världen och sitter där med pengar som skulle kunna ge föda åt tusentals människor. Och är det inte sjukt att det köps och sälj fotbollspelare hit och dit för miljontals kronor? Är ett bra fotbollslag viktigare än livet själv?  
   Och för att inte tala om våra miljöproblem som inom en snar framtid kommer ge stora konsekvenser. Som om det inte vore nog med fattigdom, våld, sjukdomar, djurplågeri etc. Visst, vi försöker förbättra miljöproblemen, men det räcker inte.
   Jag själv är livrädd för att jorden ska gå under p.g.a. miljöproblemen. Men gör jag något åt det? Jag har fortfarande tänt alla lampor i rummet, och tv och data på på samma gång. Jag låter dom vara på när jag lämnar hemmet. Jag tar fortfarande nya påsar varje gång jag köpt något nytt plagg osv, trotts att jag inte ens skulle behöva hälften av dom. Jo, jag vill inte ha körkort och därmed inte köra bil. Men det är för att jag är en livsfara för omgivningen eftersom jag och motorer inte går ihop, inte för att jag tänker på miljön.
   Inte nog med att 3:e världen får stå ut med fattigdom och svält, dom får också stå ut med att vi dumpar t.ex. uran och skit till dom. Vi lever på dom helt enkelt. Vi glider på att dom lider(liknande Zazas för-en-gång-skull lyckade kommentar:)
    Folk är så jävla medvetna om vad som försigår runt omkring, men blundar för det. Låtsas om som om det inte finns, vilket äcklar mig. Jag äcklas över mig själv för att jag tycker det är viktigare att jag kan åka till Paris i höst, flytta hemifrån nu i vår, än att ge pengar till välgörenhet.

Jag är medveten om att jag förmodligen aldrig kommer att packa väskan och sticka till Thailand. Jag är medveten om att direkt efter detta inlägg kommer klagan om mitt jobb, beslutsångesten om balklänningen och petandet i maten  att fortsätta. Men ibland blir jag verkligen så sjukt sugen på att dra. Inte för att jag inte är nöjd med mitt liv, för det är jag. Utan för att jag helt enkelt ibland skäms för att vara människa.

Vad hjälper det att bara sticka undrar du? Det hjälper kanske inte speciellt mycket. Men jag hjälper åtminstonde inte till att förgöra världen ännu mer.

Och ja, det finns många människor som gör otroligt bra grejer för att hjälpa och förbättra. Och jag beundrar dom så otroligt mycket, och hoppas innerligt att jag snart tillhör den kategorin, inte bara i tanken utan även praktiskt."


Ett jävligt långt inlägg, minst sagt...
 

Sex, sex, sex...........

Kom nyss hem efter en bio med lillasystern. Vi såg "Wild Child" den här gången. En film om en tjej som ska börja på en engelsk internatskola. Det känns som en standardsak för mig att skriva att den var "för förutsigbar" och  "alldeles för amerikansk", etc. Men faktum är det stämmer in väldigt väl även på denna film. Så nej, det var ingen film i min smak. Men den gick att titta på. Absolut.

Men det är en sak som upprör mig.

Varför ska så jävla mycket anspela på sex? På sexighet etc, etc. Den här filmen är från sju år. Dessa tonårsflickor vill bland annat klä sig "slampigt" och "sexigt" på en maskerad. Och på maskeraden dansar huvudpersonen till någon jävla hiphop och åmar sig inför folket och killarna blir givetvis riktigt imponerade. Som det brukar vara på dansgolven på värdelösa uteställen. Precis så. Jag tycker det är jävligt olämpligt alltså. Visst att dom pratade lite om sex i filmen. Det är helt okej. Jag visste också hur man gjorde barn när jag var sju. Och för dom som inte vet, dom förstår ändå inte vad det är när det snackas om det. Och frågar dom päronen efteråt kan föräldrarna lika väl säga att det är något annat. Men att tydligt visa att "klär man sig kortkort och dansar sexigt, då blir killarna imponerade (och det vill man ju)", det är fel i en barnfilm. Jävligt fel.

Och för att inte tala om reklamer. Där kan man verkligen snacka om att anspela på sex. Redbull-reklamen innan bion idag exempelvis. Eller den där jävla V6-reklamen, när den lilla blåa bollen hoppar ner i springan på den heta kvinnan som sitter i soffan med halva tuttarna fullt synliga. Pinsamt jävla dålig.

För folk kan väll seriöst inte tänka; "Hm, ja.. det där V6 kanske man borde ta och prova endå" efter att ha sett den reklamen? Fast det kanske helt enkelt är som med den värdelösa porrfilmen jag och Sam fick i julklapp av Chrille, med en massa äckliga gamla män som sätter på vackra, unga flickor. Att folk som känner sig tillhöra deras klass får en glimt av hopp och tänker "kan han sätta på en sån som henne, så kan jag också det" (det finns ingen annan förklaring till varför man annars skulle göra en sådan film). Att käkar man V6, då får man minsann vackra kvinnor på fall
 
Inte fan får man ett vackrare ligg bara för att man käkar V6 och inte ett helt vanligt jävla Extra?

Jag blir galen på all jävla sexfixering. Inte konstigt att smågluttar känner att de måste ligga när dom är tolv år, när dom hela tiden blir matade av en jävla massa sex utifrån. Eller att unga flickor klär sig och ser ut som om de ska på maskerad när sådant till och med visas i en film för sju år..
  
 


Vart tog julkänslan vägen?

Jag vet inte. Den fanns där för några veckor sedan. När jag omringades av alla fina julkulor etc. på jobbet. Planerade till och med min julgran, vilken ljusstake jag skulle köpa, allt. Nu är det som bortblåst. Jag köpte mig en stjärna att hänga i köksfönstret häromdagen. Mest för sakens skull. För att man ska pynta fönstret med något. Inte för att jag ville göra det julfint i vårt nya hem. Och hade jag inte fått nästan 50% på den för att jag köpte den på Åhléns, hade jag förmodligen låtit bli att köpa en.

Det är julafton om tjugo dagar. Jag har inte köpt en enda julklapp. Jag vet inte vad jag ska köpa till någon. Har inte ens börjat fundera på det. Känner ingen lust till att varken leta eller köpa något. Men det är ju också ett måste. Ett måste med julen. Att ge och få julklappar. Ska jag vara ärlig så hade jag helst skippat den delen. Att få klappar ger mig ingenting längre. Välplanerade och genomtänkta är en sak. Men materiella ting som jag inte har någon nytta av, känns bara onödigt. Att själv ge är en annan sak, men jag tycker julklappshysterin är skrämmande. Och jag mår lite smått illa när jag ser alla tv-reklamer som visas nu bara för att det är jul. För att folk ska köpa saker. Och är det inte lite sjukt att BR och andra leksaksaffärer etc, gör reklam för sig nu vid juletid bara för att barnen ska få syn på det och önska sig saker i julklapp? Jag menar, resten av året så kommer det inte en enda leksakstidning hem i brevlådan. Men nu, nu är det lägligt. För inte fan vill en förälder göra sitt barn besviket på självaste julafton.

Och att det är grått och kallt ute gör det hela inte bättre. Visst, jag gillar inte snö. Men lite snö hade inte skadat. Faktiskt. 
 


Pajas mitt på gatan..?

Det var så hemskt igår.

Jag skulle åka till jobbet och i väntan på vagnen så var det en tjej där samtidigt, kanske i tolvårsåldern, som satt i rullstol. Hela situationen i väntan på min vagn blev smått jobbig faktiskt.

Jag såg hur jobbigt hon tyckte att det var. Inte bara det att rulla rullstolen, utan främst för att folk verkligen tittade på henne. Iaktog henne. Vad hon gjorde, hur hon gjorde det. Och jag blev faktiskt förvånad, och nästan rädd, när jag såg på folket runt omkring. Alla tittade på henne. Jag blev så jävla förbannad! Vuxna människor som står och stirrar som om hon vore ett jävla rådjur som hamnat i trafiken. Det är ju inte klokt! Även om det inte tillhör min vardag att se en tolvåring sitta i rullstol, skulle jag aldrig få för mig att stirra på henne. Inte bara jag, utan alla som var där (och alla andra som hamnar i en sådan situation) borde förstå att det bara gör situationen för personen i fråga, så himla mycket värre. Jag tyckte det var så fruktansvärt hemskt.

Tänk att vara tolv år och alltid bli sedd som ett offer i andras ögon. "Stackarn, så ung och sitta i rullstol", "Ojdå, hur ska hon klara att ta sig upp för den där trottoarkanten". Det måste vara skitjobbigt. Och även fast jag vet att jag själv tänker likadant som jag inte hade velat att folk gjorde mot mig, så gör jag det tillviss del. Jag tyckte synd om henne, givetvis. För det är det. Det kan inte vara lätt att sitta i rullstol. Men jag tyckte mer synd om henne över att hon blev så uppmärksammad av alla. Varför är det så jävla svårt för människor att låta ovanliga saker passera obemärkt?

Jag ville att hon skulle förstå att det var lungt. Att hon är okej och precis lika bra, trotts att hon sitter i rullstol. Men det är så jävla svårt att få fram det. Speciellt som ung och frisk tonåring som jag, som inte har en jävla aning om hur det är att vara i hennes situation. Jag ville le mot henne, visa att jag inte dömmer henne, men var rädd för att leendet skulle misstolkas. Att det skulle ses som ett hån, och inte som ett vänligt leende. Och igår skulle jag bara bli en i mängden. Ännu en som tittade. Därför lät jag bli, och bytte ut leendet mot ett höjt ögonbryn till alla idioter omkring som inte verkade ha en tv hemma..

Ibland är jag så tacksam över att jag lyckades få en hyffsat bra och hanterbar ungdom. Även om jag var väldigt missförstådd i mina unga år, så har det inte varit några bekymmer för mig. Det måste vara ett helvete att vara ung, och vara annorlunda. Som den här tjejen. Ett rent jävla helvete med tanke på hur sviniga ungdomar kan vara. Men inte fan är vuxna så jävla mycket bättre. Det har jag nu fått bevisat..
   

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0